Ljung, en lyckofigur för ÖSK

I och med Per-Ola Ljungs tränarskap verkar allt ha vänt för ÖSK. Alla resultat går med laget, t.o.m. när man inte själva spelar (Gefle - Gais 0 - 0). Flera trendbrott kunde konstateras under måndagskvällen. Första vinsten mot MFF sedan 2003. Att vända en match till vinst hör inte heller till vanligheterna när det gäller ÖSK. Under Sixten Boströms dryga fyraårsperiod hände det endast ett fåtal gånger och när gjorde ÖSK ett hörnmål senast?

Att Malmö under matchen hade 56 % bollinnehav är av ringa betydelse, ÖSK fick dem dit de ville. Svartvitt gjorde ljusblått ineffektivt. Efter första halvlekens 0 - 0 var säkert de 7 156 i publiken nöjda med en pinne, eftersom hemmalaget hade svårt att skapa några riktigt farliga chanser. Uppställningen 4-4-1-1  fungerade inte optimalt och får väl slipas på tills vidare. Ettorna står för Tobias Grahn och Markus Astvald, där det var meningen att den förstnämnde skulle slå löpbollar på "Mackan". Men antingen var Markus för snabb i löpningen och blev offside eller också tråcklade Tobias till det så chansen uteblev.

Därför kändes det som om de fasta situationerna skulle kunna innebära mest farligheter, vilket ju också skedde. Personligen är jag förvånad över att MFF inte slog fler inlägg mot Mathias Ranegie som är oerhört farlig på huvudet där framme vid mål.

En annan förvånansvärd sak var att MFF-tränaren Rikard Norling släppte upp målvakten på hörna redan i den 87:e minuten. Med tilläggstid var det då hela sju minuter kvar av tillställningen. Detta föranledde mig att undra över på den efterföljande presskonferensen, vilket Rikard besvarade med att han ville visa rätt signaler för att gå "all-in" för en kvittering. Även om man kan tycka att det var i tidigaste laget. Men detta lyckades ju för ÖSK mot MFF hemma bara för fem år sedan då ÖSK-keepern Richard Richardsson nickade in en 1-1-kvittering. Men det var i den 92:a minuten.